Yamaha SA2000
Yamaha SA2000 är den enda gitarr jag sett som fått näst intill enbart 10/10 på Harmony Central (några 9'or tog den från bullseye). De flesta kommentarer på Harmony Central säger att det är den bästa gitarr de haft. Många vackra adjektiv används i beskrivningarna. en kille menar att han skulle "cry his heart out" om hans var stulen (vilket man iofsg skulle göra i de flesta fall om en gura blev stulen. Jag kan inte annat än att hålla med, det är en fantastisk gitarr som ligger långt före Gibson ES335 i både ljud och känsla.
Helbild på SA2000. Notera att formen inte är exakt som en Gibson.
Lite snygg utsmyckning på stränghållaren. Det vittnar om att Yamaha la ner tid och pengar när de byggde de här grejorna.
Huvudet har inte den klassiska Gibson "open book" formen. Troligen så ville inte Yamaha vara ett renodlat klonföretag utan lämnade det åt Greco, Tokai och de andra. SA2000 har äkta pärlemor inlägg!
Just denna skönhet är byggd 1978. Original stämskruvar är nu på plats. Synd att extrahålen syns!
En annan detalj som skiljer sig från Gibson 335 är denna lite formen på baksidan.
Snyggt som fxn tycker jag.
Greppbrädan är gjord av Ebenholtz.
Yamaha har även den trecliga egenheten att den inte rundar lika lätt som en Gibson ES335 så man slipper fylla kroppen med skumgummi. Jag tror det är så att Yamaha har lite bredare mittstock.
En summering av Yamaha SA2000 lämnar tre signifikanta karaktärer:
Helbild på SA2000. Notera att formen inte är exakt som en Gibson.
Lite snygg utsmyckning på stränghållaren. Det vittnar om att Yamaha la ner tid och pengar när de byggde de här grejorna.
Huvudet har inte den klassiska Gibson "open book" formen. Troligen så ville inte Yamaha vara ett renodlat klonföretag utan lämnade det åt Greco, Tokai och de andra. SA2000 har äkta pärlemor inlägg!
Just denna skönhet är byggd 1978. Original stämskruvar är nu på plats. Synd att extrahålen syns!
En annan detalj som skiljer sig från Gibson 335 är denna lite formen på baksidan.
Snyggt som fxn tycker jag.
Greppbrädan är gjord av Ebenholtz.
Yamaha har även den trecliga egenheten att den inte rundar lika lätt som en Gibson ES335 så man slipper fylla kroppen med skumgummi. Jag tror det är så att Yamaha har lite bredare mittstock.
En summering av Yamaha SA2000 lämnar tre signifikanta karaktärer:
- Välbyggd kvalitetsgitarr
- Påkostade detaljer så som pärlemor och ebenholtz
- En fantastisk gitarr att spela på både när det gäller känslan och ljudet.
Orville EBIII オービルバイギブソン
Dags för ett basinlägg igen.
Denna gången tar vi en titt på en japansk "Gibson", alltså Orville.
en Orville och en Orville by Gibson är oftast samma instrument med den lilla skillnaden att Orville by Gibson har amerikanska Gibson-mickar originalmonterade. Orville by Gibson gjorde även från -93 vintage reissues som var lite finare än de vanliga Orville by Gibson.
Yamano som var Gibson agentur i Japan fick uppdraget att skapa en "japansk Gibson" som kunde konkurera med Greco, Tokai och de andra. I sedvanlig anda så beställde yamano gitarrer från Fujigen men även från Terada.
Dagens bas är byggd i Terada och är lite extra spännande då den har ett Orville by Gibson serienummer trots att det är en Orville. Terada använde suffixen G och J på orville by Gibson medans de flesta Orville började med en siffra. Av någon anledning så var det bara EB-basarna som fick ett Orville by Gibson suffix.
Orville EBII från Maj 1990 i nära på nyskick.
Här en bild på serienumret som egentligen borde sitta på en Orville by Gibson men som vanligt med japanska gitarrer så finns det ingen logik bakom systemen,
En närbild avslöjar att Orvillen har äkta humbuckers och inte så kallade flumbuckers som många "kopior" (flumbucker = en spole i en stor kåpa). Orville har alltså äkta minihumbucker och mudbucker. Notera att det är mahogny i kroppen som det ska vara på en EB. Just denna är utrustad med en 4-läges switch där ena läget är kopplat till en tonspole som gör mudbuckern lite klarare.
en generell slutsat om Orville är att de tillverkade grejor med hög kvalitet och till skillnad från tex Greco så finns det inga Orville eller Orville by Gibson LP med ihåliga toppar, inga lönnhalsar, inga pannkakslimmade kroppar eller annat fusk som man kan hitta på bla billigare Greco. Denna EB'n har trebitars kropp som de centrerat snyggt (inga konstiga pusselbitar).
Här har vi EBIII'an tillsammans med en Orville by Gibson SG Standard från samma år.
Ett coolt par!!
Denna gången tar vi en titt på en japansk "Gibson", alltså Orville.
en Orville och en Orville by Gibson är oftast samma instrument med den lilla skillnaden att Orville by Gibson har amerikanska Gibson-mickar originalmonterade. Orville by Gibson gjorde även från -93 vintage reissues som var lite finare än de vanliga Orville by Gibson.
Yamano som var Gibson agentur i Japan fick uppdraget att skapa en "japansk Gibson" som kunde konkurera med Greco, Tokai och de andra. I sedvanlig anda så beställde yamano gitarrer från Fujigen men även från Terada.
Dagens bas är byggd i Terada och är lite extra spännande då den har ett Orville by Gibson serienummer trots att det är en Orville. Terada använde suffixen G och J på orville by Gibson medans de flesta Orville började med en siffra. Av någon anledning så var det bara EB-basarna som fick ett Orville by Gibson suffix.
Orville EBII från Maj 1990 i nära på nyskick.
Här en bild på serienumret som egentligen borde sitta på en Orville by Gibson men som vanligt med japanska gitarrer så finns det ingen logik bakom systemen,
En närbild avslöjar att Orvillen har äkta humbuckers och inte så kallade flumbuckers som många "kopior" (flumbucker = en spole i en stor kåpa). Orville har alltså äkta minihumbucker och mudbucker. Notera att det är mahogny i kroppen som det ska vara på en EB. Just denna är utrustad med en 4-läges switch där ena läget är kopplat till en tonspole som gör mudbuckern lite klarare.
en generell slutsat om Orville är att de tillverkade grejor med hög kvalitet och till skillnad från tex Greco så finns det inga Orville eller Orville by Gibson LP med ihåliga toppar, inga lönnhalsar, inga pannkakslimmade kroppar eller annat fusk som man kan hitta på bla billigare Greco. Denna EB'n har trebitars kropp som de centrerat snyggt (inga konstiga pusselbitar).
Här har vi EBIII'an tillsammans med en Orville by Gibson SG Standard från samma år.
Ett coolt par!!
Squier JV SST-55
Det här blir det första men absolut inte sista inlägget om de fantastiska JV-Stratorna. Det har dryftats fram och tillbaka vad JV står för och det vore väl konstigt om det inte är Japan VIntage. Här i väst är de mest kända som Squier JV men i Japan fanns de både som Fender och Squier. Fender var de lite finare och de allra finaste är utrustade med bla cellulosalack och stålblock. Jag har precis köpt mig en väldigt ovanlig Squier JV Strata som var avsedd för den japanska marknaden. Färgen: lake placid blue är väldigt ovanlig. De vanliga färgerna är annars Sunburst, Vit, Svart och Fiesta röd. Till de ovanliga hör Metallic rosa, candy apple red, lake placid blue och sonic blue.
Så här ser alltså en lake placid Squier JV Strata ut
Den lilla blå klisterlappen med numret 55 indikerar modellnummer och nypriset: 55000yen.
Den klassiska halsplattan med prefixet JV. De två sista siffrorna är bortretuscherade på bilden. Men kolla in 666!!
(En JV har alltså prefixet JV + fem siffror)
Squier-loggan i transitionsnitt (lite grövre typsnitt i guld).
Trävalet är bra i JV för den inhemska marknaden, Al eller Ask. På exportsidan dök det dock upp exemplar med basswoodkroppar och i sällsynta fall ask (på 50tals reissue-modellerna).
Här en närbild på greppbrädan. Mörk, tät och fin rosewood.
Så här ser fräsningarna ut i en JV-Strata. Väldigt vintagekorrekta då JV är byggda efter Fenders original blueprints.
Här har vi elektronik och mickar på en inhemsk Squier. Mickarna heter SQ-5. De är inte riktigt lika heta som exempelvis Texas Special utan lite mer åt de gamla Fender mickarna från tidigt 60tal. Förövrigt så är de "kopior" på de gamla originalen och är ämnade att låta som dito mickar.
I halsfickan på en JV så är där i 90% av fallen en liten röd stämpel med en bokstav. Här en "D"-stämpel men det finns även A, B och C samt EX eller EXP för de som exporterades.
Klacken på en JV har tillverkningsdatumet skrivet med blyertspenna under klarlacken (i alla fall halsens tillverkningsdatum). Det finns många JV från 1984 som inte har halsdatum. Handstilen kan variera lite beroende på vem som höll i pennan men generellt sett så är handstilen inte av anglo-saxisk modell (2'an på den här är omisstagbart en japansk kråka). Noterbart är även att trussrodskruven går upp i greppbrädan precis som på sina föregångare från tidigt 60tal.
Stallsadlarna har "Fender Fender" pressat som sig bör.
Stratan i sin helhet igen. Väldigt vacker!!
Så här ser alltså en lake placid Squier JV Strata ut
Den lilla blå klisterlappen med numret 55 indikerar modellnummer och nypriset: 55000yen.
Den klassiska halsplattan med prefixet JV. De två sista siffrorna är bortretuscherade på bilden. Men kolla in 666!!
(En JV har alltså prefixet JV + fem siffror)
Squier-loggan i transitionsnitt (lite grövre typsnitt i guld).
Trävalet är bra i JV för den inhemska marknaden, Al eller Ask. På exportsidan dök det dock upp exemplar med basswoodkroppar och i sällsynta fall ask (på 50tals reissue-modellerna).
Här en närbild på greppbrädan. Mörk, tät och fin rosewood.
Så här ser fräsningarna ut i en JV-Strata. Väldigt vintagekorrekta då JV är byggda efter Fenders original blueprints.
Här har vi elektronik och mickar på en inhemsk Squier. Mickarna heter SQ-5. De är inte riktigt lika heta som exempelvis Texas Special utan lite mer åt de gamla Fender mickarna från tidigt 60tal. Förövrigt så är de "kopior" på de gamla originalen och är ämnade att låta som dito mickar.
I halsfickan på en JV så är där i 90% av fallen en liten röd stämpel med en bokstav. Här en "D"-stämpel men det finns även A, B och C samt EX eller EXP för de som exporterades.
Klacken på en JV har tillverkningsdatumet skrivet med blyertspenna under klarlacken (i alla fall halsens tillverkningsdatum). Det finns många JV från 1984 som inte har halsdatum. Handstilen kan variera lite beroende på vem som höll i pennan men generellt sett så är handstilen inte av anglo-saxisk modell (2'an på den här är omisstagbart en japansk kråka). Noterbart är även att trussrodskruven går upp i greppbrädan precis som på sina föregångare från tidigt 60tal.
Stallsadlarna har "Fender Fender" pressat som sig bör.
Stratan i sin helhet igen. Väldigt vacker!!
Greco EGF850
Som uppföljning på inlägget om Greco fram till 1982 lägger jag nu upp en liten detaljstudie av en Greco Super Real EGF850. SR serien kom 1979 och de byggdes fram till 1982. Detta var de första riktigt högkvalitativa Les Paul kopiorna som Greco byggde. De är förövrigt också "vintage reissue" på 50tals Gibson.
Den lägsta i flametop serien är alltså¨EGF850. Här en helbild på en från 1980.
Just detta exemplar är i toppskick så det röda är fortfarande ganska prominent i cherry bursten.
På en EGF850 så får man:
Alla greco EGF är replikor på Gibson Les Paul 1959. de har grova halsar precis som originalen. Men i likhet med originalen så skiljer sig grovleken lite från ex till ex då även de finare Greco är till stor del "handbyggda". Vikten brukar ligga runt 4.2kg men den tyngsta jag haft vägde hela 4.4kg och den lättaste endast 3.8kg.
De här Greco Pållarna är eftertraktade och har stigit flera hundra i procent i pris de senaste åren.
Här en bild på baksidan, notera tvåbitarskroppen till skillnad från de lägre serierna (tex EG700) som ofta har trebitars kropp. Ljudmässigt sett så gör det ingen skillnad utan det är kvaliteten på trädet som är viktigast.
Här är en EGF850 lefty från 1979. De här kan man ge epitetet ovanliga utan att missbruka ordet ovanlig då de tillverkades i väldigt få exemplar. Just detta exemplar bor numera i Göteborg.
Den lägsta i flametop serien är alltså¨EGF850. Här en helbild på en från 1980.
Just detta exemplar är i toppskick så det röda är fortfarande ganska prominent i cherry bursten.
På en EGF850 så får man:
- två-bitars mahogny kropp och enbits mahogny hals samt solid lönntopp med en tunn lönnfanér allra överst.
- Cellulosalack
- fretedge binding
- PU2 PAF-replika pickuper som av många anses vara i samma klass som Gibsons Burstbuckers
- Ibland greppbräda gjord av brasiliansk rosewood (jag har stött på både indisk och brasiliansk på dem)
Alla greco EGF är replikor på Gibson Les Paul 1959. de har grova halsar precis som originalen. Men i likhet med originalen så skiljer sig grovleken lite från ex till ex då även de finare Greco är till stor del "handbyggda". Vikten brukar ligga runt 4.2kg men den tyngsta jag haft vägde hela 4.4kg och den lättaste endast 3.8kg.
De här Greco Pållarna är eftertraktade och har stigit flera hundra i procent i pris de senaste åren.
Här en bild på baksidan, notera tvåbitarskroppen till skillnad från de lägre serierna (tex EG700) som ofta har trebitars kropp. Ljudmässigt sett så gör det ingen skillnad utan det är kvaliteten på trädet som är viktigast.
Här är en EGF850 lefty från 1979. De här kan man ge epitetet ovanliga utan att missbruka ordet ovanlig då de tillverkades i väldigt få exemplar. Just detta exemplar bor numera i Göteborg.
