japanguitar

Yamaha SA2000 är den enda gitarr jag sett som fått näst intill enbart 10/10 på Harmony Central (några 9'or tog den från bullseye). De flesta kommentarer på Harmony Central säger att det är den bästa gitarr de haft. Många vackra adjektiv används i beskrivningarna. en kille menar att han skulle "cry his heart out" om hans var stulen (vilket man iofsg skulle göra i de flesta fall om en gura blev stulen. Jag kan inte annat än att hålla med, det är en fantastisk gitarr som ligger långt före Gibson ES335 i både ljud och känsla.

Helbild på SA2000. Notera att formen inte är exakt som en Gibson.


Lite snygg utsmyckning på stränghållaren. Det vittnar om att Yamaha la ner tid och pengar när de byggde de här grejorna.


Huvudet har inte den klassiska Gibson "open book" formen. Troligen så ville inte Yamaha vara ett renodlat klonföretag utan lämnade det åt Greco, Tokai och de andra. SA2000 har äkta pärlemor inlägg!

Just denna skönhet är byggd 1978. Original stämskruvar är nu på plats. Synd att extrahålen syns!


En annan detalj som skiljer sig från Gibson 335 är denna lite formen på baksidan.
Snyggt som fxn tycker jag.


Greppbrädan är gjord av Ebenholtz.


Yamaha har även den trecliga egenheten att den inte rundar lika lätt som en Gibson ES335 så man slipper fylla kroppen med skumgummi. Jag tror det är så att Yamaha har lite bredare mittstock.

En summering av Yamaha SA2000 lämnar tre signifikanta karaktärer:

• Välbyggd kvalitetsgitarr
• Påkostade detaljer så som pärlemor och ebenholtz
• En fantastisk gitarr att spela på både när det gäller känslan och ljudet.

Dags för ett basinlägg igen.
Denna gången tar vi en titt på en japansk "Gibson", alltså Orville.
en Orville och en Orville by Gibson är oftast samma instrument med den lilla skillnaden att Orville by Gibson har amerikanska Gibson-mickar originalmonterade. Orville by Gibson gjorde även från -93 vintage reissues som var lite finare än de vanliga Orville by Gibson.

Yamano som var Gibson agentur i Japan fick uppdraget att skapa en "japansk Gibson" som kunde konkurera med Greco, Tokai och de andra. I sedvanlig anda så beställde yamano gitarrer från Fujigen men även från Terada.

Dagens bas är byggd i Terada och är lite extra spännande då den har ett Orville by Gibson serienummer trots att det är en Orville. Terada använde suffixen G och J på orville by Gibson medans de flesta Orville började med en siffra. Av någon anledning så var det bara EB-basarna som fick ett Orville by Gibson suffix.

Orville EBII från Maj 1990 i nära på nyskick.


Här en bild på serienumret som egentligen borde sitta på en Orville by Gibson men som vanligt med japanska gitarrer så finns det ingen logik bakom systemen,




En närbild avslöjar att Orvillen har äkta humbuckers och inte så kallade flumbuckers som många "kopior" (flumbucker = en spole i en stor kåpa). Orville har alltså äkta minihumbucker och mudbucker. Notera att det är mahogny i kroppen som det ska vara på en EB. Just denna är utrustad med en 4-läges switch där ena läget är kopplat till en tonspole som gör mudbuckern lite klarare.


en generell slutsat om Orville är att de tillverkade grejor med hög kvalitet och till skillnad från tex Greco så finns det inga Orville eller Orville by Gibson LP med ihåliga toppar, inga lönnhalsar, inga pannkakslimmade kroppar eller annat fusk som man kan hitta på bla billigare Greco. Denna EB'n har trebitars kropp som de centrerat snyggt (inga konstiga pusselbitar).

Här har vi EBIII'an tillsammans med en Orville by Gibson SG Standard från samma år.
Ett coolt par!!

Det här blir det första men absolut inte sista inlägget om de fantastiska JV-Stratorna. Det har dryftats fram och tillbaka vad JV står för och det vore väl konstigt om det inte är Japan VIntage. Här i väst är de mest kända som Squier JV men i Japan fanns de både som Fender och Squier. Fender var de lite finare och de allra finaste är utrustade med bla cellulosalack och stålblock. Jag har precis köpt mig en väldigt ovanlig Squier JV Strata som var avsedd för den japanska marknaden. Färgen: lake placid blue är väldigt ovanlig. De vanliga färgerna är annars Sunburst, Vit, Svart och Fiesta röd. Till de ovanliga hör Metallic rosa, candy apple red, lake placid blue och sonic blue.

Så här ser alltså en lake placid Squier JV Strata ut


Den lilla blå klisterlappen med numret 55 indikerar modellnummer och nypriset: 55000yen.



Den klassiska halsplattan med prefixet JV. De två sista siffrorna är bortretuscherade på bilden. Men kolla in 666!!
(En JV har alltså prefixet JV + fem siffror)



Squier-loggan i transitionsnitt (lite grövre typsnitt i guld).



Trävalet är bra i JV för den inhemska marknaden, Al eller Ask. På exportsidan dök det dock upp exemplar med basswoodkroppar och i sällsynta fall ask (på 50tals reissue-modellerna).
Här en närbild på greppbrädan. Mörk, tät och fin rosewood.


Så här ser fräsningarna ut i en JV-Strata. Väldigt vintagekorrekta då JV är byggda efter Fenders original blueprints.



Här har vi elektronik och mickar på en inhemsk Squier. Mickarna heter SQ-5. De är inte riktigt lika heta som exempelvis Texas Special utan lite mer åt de gamla Fender mickarna från tidigt 60tal. Förövrigt så är de "kopior" på de gamla originalen och är ämnade att låta som dito mickar.



I halsfickan på en JV så är där i 90% av fallen en liten röd stämpel med en bokstav. Här en "D"-stämpel men det finns även A, B och C samt EX eller EXP för de som exporterades.


Klacken på en JV har tillverkningsdatumet skrivet med blyertspenna under klarlacken (i alla fall halsens tillverkningsdatum). Det finns många JV från 1984 som inte har halsdatum. Handstilen kan variera lite beroende på vem som höll i pennan men generellt sett så är handstilen inte av anglo-saxisk modell (2'an på den här är omisstagbart en japansk kråka). Noterbart är även att trussrodskruven går upp i greppbrädan precis som på sina föregångare från tidigt 60tal.


Stallsadlarna har "Fender Fender" pressat som sig bör.


Stratan i sin helhet igen. Väldigt vacker!!

Som uppföljning på inlägget om Greco fram till 1982 lägger jag nu upp en liten detaljstudie av en Greco Super Real EGF850. SR serien kom 1979 och de byggdes fram till 1982. Detta var de första riktigt högkvalitativa Les Paul kopiorna som Greco byggde. De är förövrigt också "vintage reissue" på 50tals Gibson.

Den lägsta i flametop serien är alltså¨EGF850. Här en helbild på en från 1980.
Just detta exemplar är i toppskick så det röda är fortfarande ganska prominent i cherry bursten.


På en EGF850 så får man:

• två-bitars mahogny kropp och enbits mahogny hals samt solid lönntopp med en tunn lönnfanér allra överst.
• Cellulosalack
• fretedge binding
• PU2 PAF-replika pickuper som av många anses vara i samma klass som Gibsons Burstbuckers
• Ibland greppbräda gjord av brasiliansk rosewood (jag har stött på både indisk och brasiliansk på dem)

Alla greco EGF är replikor på Gibson Les Paul 1959. de har grova halsar precis som originalen. Men i likhet med originalen så skiljer sig grovleken lite från ex till ex då även de finare Greco är till stor del "handbyggda". Vikten brukar ligga runt 4.2kg men den tyngsta jag haft vägde hela 4.4kg och den lättaste endast 3.8kg.

De här Greco Pållarna är eftertraktade och har stigit flera hundra i procent i pris de senaste åren.

Här en bild på baksidan, notera tvåbitarskroppen till skillnad från de lägre serierna (tex EG700) som ofta har trebitars kropp. Ljudmässigt sett så gör det ingen skillnad utan det är kvaliteten på trädet som är viktigast.


Här är en EGF850 lefty från 1979. De här kan man ge epitetet ovanliga utan att missbruka ordet ovanlig då de tillverkades i väldigt få exemplar. Just detta exemplar bor numera i Göteborg.

Idag tar vi en titt på de populära hardpuncher basarna. För att vara konsekvent med mina förkortningar så refererar jag härmed hardpuncher som HP.

I likhet med alla japanska tillverkare så har även Tokai ett modellbeteckningssystem som där prefixet anger modell (ex PB = Precision bass) och ett suffix bestående av siffror som anger nypris och kvalitetsnivå.

Här följer två exempel på hur de här beteckningarna ser ut på Tokai HP.
Det kan vara svårt att se men det står 40 graverat i slutet av greppbrädan på den andra bilden.



Det som skiljer en PB40 och en PB60 är stämskruvarna och antalet träbitar i kroppen.
PB60 har mer vintagekorrekta stämskruvar medans PB40 har vintageliknande som sitter med tre skruvar istället för fyra.
PB60 har även 2bitars kropp medans PB40 har trebitars.
Till vänster i bilden en PB60 och till höger en PB40. Notera antalet skruvar som fäster stämskruvarna.


I följande bild kan man se hur lacken gulnat med åren. Både PB40 och PB60 har förövrigt polylack. Vill man ha cellulosa så får man sikta in sig på en PB80.


HP är kända för sin höga kvalitet och spelkänsla men som vanligt så gäller det att veta vad man får i förhållande till vad man tror man får.

Under helgen som gick så fick jag fruktansvärt många frågor om vilka Japanska LP som är prisvärda och vilka man ska köpa för att faktiskt komma upp i Gibsonklass. Som svar på alla frågor och alla mail jag får om detta subjektet skriver jag nu ett något hastat men någorlunda informativt inlägg om Greco och vad man ska fundera på innan ett köp.

Det första man ska titta på är vad det är för modellbeteckning på LP'n. EG500, EG600, EG700 upp till EG1800.
EG = Plaintop, EGC = Custom, EGF = Flametop. Ju högre modellbeteckning desto högre kvalitet. suffixet anger  nypriset (ex EG800 kostade 80000yen ny).
Här följer en bild på en EGF1800. Tillverkad i väldigt få exemplar och bland de LP som ligger närmst originalet från 59 specifikationsvis.


En för mig väldigt främmande stipulerad sanning är att Greco från 70talet är det man ska leta efter. Det stämmer inte alls.
De är ofta tunga, har lönnhalsar och har pannkakslimmade kroppar. Det finns givetvis fina Greco från 70talet och vill man ha mer vintage och kvalitet så får man titta på LP med modellbeteckningar 800 eller högre.
Här en EGC1000 från 1978.
 
På baksidan av huvudet satt det ursprungligen en liten klisterlapp med modellbeteckningen på ALLA LP men de flesta har försvunnit genom åren. Det bästa sättet att identifiera en Greco förövrigt men oftast inte tillgängligt.





Undantaget som bekräftar regeln är Super Real som kom 1979. Super Real är en serie av mer vintagekorrekta LP. Super Real refereras härmed som SR. SR är dock inte heller ett klipp eller ett kvalitetssignum då det fanns budgetmodeller av dem också. SR av lägre modellnummer har ihåliga plywoodtoppar. Det identifieras enklast genom att titta i mickkaviteten eller efter lönnranden i cutawayn.

De mest eftertraktade Greco LP som finns är de som heter EGF (850, 1000, 1200 samt 1800). De är väldigt vintagekorrekta och har bla cellulosa lack (vilket förövrigt Greco med modellbeteckning 800 eller högre har). EGF1000 och uppåt bjuder även på brasiliansk rosewood. De högre serierna är också till större del handbyggda. Oavsett vad en del säger så har de här LP'arna prominent kvalitet och ljud.
Här en Super Real EGF1200 (identisk med EGF1000 men andra mickar)


Själv så undviker jag 70talarna om det inte är en SR från EGF serien. Man vet aldrig om det är en cykamore-topp eller tex lönnhals då sånt är svårt att se på bilder.

Parallelt med SR så byggdes även Super Power och Super sound serierna. De var budgetversioner av Super Real. En Super Power är också ett osäkert kort men ibland dyker det upp väldigt fina exemplar. Goldtopparna från super Power serien är helt klart godkända medans flametopparna är ihåliga. Super sound är den som ligger lägst i "hiarkin" och inget som jag rekommenderar alls. För mycket "grisen i säcken" med dem.

Det här är en ganska spartansk men övergripande information om Greco LP tillverkade fram till 1982.
Rimligen borde många frågor besvaras men prisrekommendationer har jag ingen auktoritet över. Det är upp till säljare och köpare att komma överens.

Uppdaterar detta inlägget med bilder ikväll.

Serienummersystemet redogörs nu en gång för alla:
Ex A781234 A = Januari 78 = tillverkningsår och 1234 = produktionsnummer.
Ex 0 1234 0 = 1980 1234 = produktionsnummer ( 1 = 1981 et cetera).

Några Greco-Pållar i parad

En standard, en Deluxe och en Standard med P90.
Japanska goldtops med P90 är ganska ovanliga och Deluxerna är ytterligare lite ovanligare.
Jag har haft en handfull P90 toppar och 3st Deluxe.

Generellt sett välbyggda instrument men Deluxerna ligger i mellanlägert när det gäller kvalitet (ofta EG500). Givetvis solid lönntopp och mahogny kropp och hals. Bra mickar som absolut är i klass med de "äkta" men polylack och inte alltid fretedgebinding.

P90 goldtopparna var av lite finare modell när de såldes nya. Den på bilden är en EG800 och den har utöver korrekta träspecifikationer även fretedgebinding och cellulosalack. Riktigt bra gitarr som absolut kan mäta sig med den äkta varan.

Svarta P90 Les Pauler är väldigt ovanliga (jag har bara haft 2st)

De Japanska P90 Pållarna är som sagt ovanliga och därmed dyrare än sina humbuckerförsedda syskon.
54-55ri (de med wraparound stall) är ytterst ovanliga och så vitt jag vet har bara Tokai byggt dem.

Notera nyansaskillnaderna på de tre i bilden.

I denna bloggen så tänkte jag ta upp ämnet japanska gitarre och basar. Jag kommer inte att behandla skumma plywoodinstrument eller yxor med 7 pickuper, 34 knappar och 12 rattar. Jag kommer helt enkelt att skriva om de kvalitativa instrument som numera är väldigt eftertraktade här i väst. Bland de större namnen finns Greco, Tokai, Burny, Orville och Orville by Gibson.
Fender och Squier JV kommer också att tas upp då de är byggda i Japan men precis som Orville och Orville by Gibson har kända delägare från USA. Jag hoppas att jag kan hjälpa någon att hitta rätt i träsket av modeller och modellbeteckningar genom denna bloggen. Just nu skrivs det en del på de japanska gitarrbloggarna och forumen om att priserna på de japanska instrumenten har i vissa fall flerdubblats och de skyller allt på oss här i väst:) Men många gånger så betalar faktiskt japanerna mer för "rätt" grejor än vad vi svenskar gör så jag håller mig neutral till nuvarande tongångar i Japan.
Det är iofsg inte så konstigt att man betalar för bra grejor och vissa saker är väldigt bra. Exempelvis Tokai LS300 (Les Paul modell) har Brazilian rosewood och Hondurasmahogny, så som Gibson byggde sina pållar på 50talet. Tycker man att honduras mahognyn låter bättre än tex den afrikanska så kan det givetvis vara intressantare att köpa en Tokai än en Gibson. De här träden är ju fridlysta så det går helt enkelt inte att bygga Pållar av dem längre. Japanerna var vintagetokiga redan på 70 och 80talet och de är väldigt detaljfixerade så det är inget konstigt att de ville ha samma trä i pållarna som Gibson hade på 50talet. jag låter någon annan avgöra om det är värt det eller inte.


Det kan också vara av intresse att skriva lite om varför de här så kallade "lawsuit"kopiorna kommer just från Japan och inte tex Sverige. Jag refererar till japanska kopior som lawsuit för det är den allmänt vedertagna termen även om det faktiskt aldrig blev några stämningar eller skadestånd. Japan var loket i världsekonomin under 60, 70 och 80talet och producerade hur mycket som helst till låga priser. Japan är världens näst största marknad och de har alltid varit protektionistiska för att skapa jobb i landet och ge de egna företagen fördelar. Handelstullarna var väldigt höga för de som ville importera utländska produkter till Japan. Denna faktor tillsammans med Japanernas intresse för gamla amerikanska instument utgör grunden för den så kallade lawsuit-eran. Redan på 70talet så var japanerna väldigt intresserade av vintage och de handlade som inga andra gjort förut. Importskatten gjorde att inte gemene japan kunde köpa sig en gammal Fender eller Gibson. En marknad fanns men det fanns inget utbud. Så de japanska gitarrtillverkarna köpte upp en massa olika instrument och kopierade dem. De byggde 50tals kopior på Strator av hög kvalitet medans Fender spottade ut blytunga askbitar med väldigt varierande kvalitet. Inte konstigt att det gick bra det. Det tog 5 år innan Fender hängde på trenden och ytterligare 6 år innan Gibson vaknade till liv. Vintagehysterin i Japan slutade inte och de som hade lite extra stålar köpte gärna gamla strator och pållar. De amerikanska handlarna skrattade och höjde priserna när japanerna på 80talet åkte över och köpte upp 50 och 60tals gitarrer. Av någon anledning så var japanerna intresserade av 60tals instrument redan i början av 80talet. Skratta bäst som skratta sist kan man kanske säga idag. Stratocrazy som är en av de roligare vintagebutikerna i Tokyo har strax över 140st Strator tillverkade mellan 54 och 71 (de flesta pre-CBS). Samtidigt som intresset för gamla guror ökade så steg givetvis priserna och det gynnade de japanska lawsuit tillverkarna och på den vägen gick det från 77-90. De gyllene åren för lawsuit är förövrigt ansedda att vara ca 77-82 men när det gäller jämnheten i kvaliteten så försvann ihåliga toppar och sånt fusk först 82. Jag tycker att de bästa åren är 79-90 men man ska vara försiktig med framförallt pållar gjorda mellan 79 och 82 för de hade inte slutat med budgetmodellerna där.


Det cirkulerar en del felaktig information och viss sådan har nästan stipulerats som sanningar.
Dagens tips blir att en gitarr som saknar serienummer är nödvändigtvis inte gjord i Korea eller Kina. Jag återkommer till det i något annat inlägg någon gång i framtiden.
Kommer att lägga upp bilder efterhand som jag kommer över intressanta grejor.

Halvintressant info:
Jag behärskar japanska i tal och skrift, har bott många år i Tokyo och ägt massor av japanska lawsuitguror.